Bättre mat nu, inte dyrare

Tankesmedjan ”Dyrare mat, nu!” hoppar upp som gubben i lådan bland annat tillsammans med självutnämnda intresseorganisationen Sveriges Konsumenter och känner sig indignerade över att staten, åtminstone för stunden, inte tänker ta fram några ”miljösmarta kostråd”.

Som vanligt tänks det alldeles för endimensionellt och antikommunikativt. Dyrare mat löser inga problem i sig. Inte billigare heller. Det handlar i grund och botten bara om en sak, ansvar.

Varje individ i varje organisation i varje steg av vilken process det än månde vara måste helt enkelt ta sitt ansvar för att agera så etiskt som den kunskap man besitter gör möjligt. Ett sådant ansvar omfamnar i särskilt hög grad producenter, som av naturliga skäl ofta sitter med både mer och tidigare kunskap om sitt särskilda område.

Jag är så in i helvete trött på att man beskyller konsumenternas önskan om billig mat (och annat) för allehanda brister inom såväl djurskydd som miljövård. Ja, vi vill ha billig mat, men inte till vilket pris som helst.

Om önskan om billiga fläskkotletter obetingat leder till obedövad kastrering av smågrisar, önskan om billiga dunprodukter till att dun och fjädrar av ”nödvändighet” slits av levande fåglar, och högintensiv veteproduktion leder till utarmning av jordmånen, då är det vi ska diskutera. INNAN det blivit ett faktum. Inte som nu ställas inför missförhållandena och mötas av ”ja, du ville ju ha billigt fläsk/bröd/smör/öl”.

Initiera och arbeta för en vuxen dialog med konsumenterna i stället, oavsett om avsändaren är staten, industrin eller olika intresseorganisationer. Att som nu gömma sig bakom någon form av kombination av förutfattat beslut om att det per se är bättre med dyrare mat – taget ovan huvudena på konsumenterna (de verkliga, alltså, inte organisationen som själv utnämnt sig att företräda dem) – och provokativ fjantslogan, är ett hån mot dem som faktiskt inte har råd att betala mer för mjölken, brödet och smöret.

Att påstå att det är önskemålet om billig mat som är orsaken till dålig hälsa, dålig miljö och dåligt djurskydd, är riktigt uselt och en direkt oförskämd lögn.

”Dyrare mat, nu!” Jo, pyttsan. Jag har ett alternativt namn till er – ”Lägre marginaler, nu!”

Postat i:Arbete, Personligt, Skriverier, demokrati, djurskydd, ekonomi, engagemang, inspiration, journalistik, marknadsföring, medmänsklighet, miljö, natur, närmiljö, politik, transparens, varumärke, yttrandefrihet

Humaniora och Svenskt näringsliv

För en gångs skull har Svenskt näringsliv gjort bra ifrån sig. Det är sällan man får så påtagliga och synliga bevis på att humanistiska studier och kunskaper är ett måste för att befrämja såväl intelligens som intellekt.

Edit: Reaktioner på Svenskt näringslivs foliehattande finns här, här och här.

Postat i:Allmänt, Arbete, Personligt, Skriverier, censur, demokrati, ekonomi, engagemang, inspiration, journalistik, kommunikation, media, politik, sociala medier, språk, teknik, transparens, trender, yttrandefrihet

Ett hamelskt Danmark

I dagens Sydsvenskan får den danske integrationsministern Søren Pind, ökänd för sin önskan att vilja assimilera istället för integrera, frågan om vad integration står för. Den danske ministern svarar:

”Det står för ett mångkulturellt samhälle där invånarna lever i parallellsamhällen och vänder sig bort från varandra.”

Jag vet att jag av vissa betraktas som företrädare för en något konservativ syn på språk, men är inte den danske ministerns svar ett uppenbart exempel på orwellskt nyspråk? Där krig betyder fred, nej betyder ja och kanske absolut? Vad han definierar låter nämligen för mig ruskigt likt segregation (rumsligt åtskiljande av folkslag), inte dess motsats, integration.

Och med den språkliga logiken börjar man ju fundera på vad Søren Pind egentligen menar när han talar om assimilation … Eufemism, någon?

Eller så är allting bara skämt, vilket inte är helt ovanligt i Danmark. Det visste ju redan William Shakespear.

Postat i:Allmänt, Personligt, Skriverier, engagemang, journalistik, kommunikation, media, medmänsklighet, politik, sociala medier, språk, transparens, yttrandefrihet

Vind och vatten

I dag skriver bland annat Ystad Allehanda om Stena Line som försett sitt fartyg Stena Jutlandica med två vindkraftverk i fören (http://www.ystadsallehanda.se/inrikes/article1500938/Farja-far-vindkraftverk.html).

Det var min själ på tiden. Vindkraftverk på fartyg har jag pratat om sen början på 1990-talet. Och inte gjort ett skit av i o f s. Men det är ju som det brukar. Snacka om en sak tillräckligt länge och till slut är det någon annan som gör något av, åt eller med det …

Postat i:Allmänt, Kul, Personligt, Skriverier, engagemang, entreprenörskap, inspiration, miljö, natur, närmiljö, pr, press, transparens, trender, varumärke

En fråga om ansvar …

Det är inte helt okänt att jag är en av dem som varit starkt kritiska till SVTs hunddokusåpa ”Huset fullt av hundar”. En del av den korrespondens som förevarit mellan mig och SVT står att läsa här på bloggen.

Efter att SVT nu sänt två program, av totalt tio, känns det lagom dags att på nytt lyfta frågan. Jag gjorde det med ett mejl till SVTs projektledare för hunddokusåpan, Björn Östlund:

Hej Björn!

Du och jag hade kontakt mejlledes under hösten i fjol angående SVTs satsning ”Huset fullt av hundar”. Jag skrev ett långt mejl till dig och ställde ett ganska stort antal frågor. Du svarade att du just då inte satt med de riktiga svaren men att du gärna skulle återkomma när du hade läst in dig. Det gjorde du inte.

I stället återkommer jag till dig. Efter att ni nu sänt två program känns det lämpligt att följa upp. I synnerhet eftersom jag och många andra som varit kritiska till programmet redan innan det började sändas, av SVT (och SKK) fått svaret att vi skulle vänta och se. Vår kritik skulle nog mildras så snart vi bara hade sett programmet. Nu har jag gjort det – och min kritik kvarstår.

SVTs mål med programmet har sagts vara att sprida kunskap om vuxna hundar i allmänhet och om vuxna omplaceringshundar i synnerhet. Efter två sända program har ni visat på ett antal företeelser och situationer som inbegriper hundar. Några av de ”kunskaper” ni förmedlat är:

• Hundar är vuxna vid 5-6 månaders ålder.
• Det är onaturligt/problematiskt att en hund på 5 månader kissar inne när den utsätts för stress.
• Det är okej att lämna sex för varandra okända hundar ensamma tillsammans i en för dem främmande miljö.
• Jack Russel är en lättskött ras, lämplig som första hund.
• Det är okej att spänna ett stort plastschabrak efter en osäker unghund och sedan med skratt och skrik springa efter den när den flyr och försöker undkomma det ”gröna monstret”.
• Det är adekvat att testa en foxterriers eventuella jaktinstinkter genom att visa den två stillasittande marsvin i bur, i en okänd miljö, full av andra störningar.

Detta är ett mindre axplock av de ”kunskaper” ni i hitintills två sända program förmedlat aktivt eller passivt genom att låta dem passera okommenterade.

Min fråga till dig och SVT är: Anser du/ni att detta är bra ”kunskap” att förmedla till den som står i begrepp att skaffa hund, kanske till och med vuxen omplaceringshund, med allt vad det senare kan innebära i form av sänkt stresstålighet, rädslor osv?

Jag vet vad jag anser, så här långt. Men för nyansens skull vore det intressant att få veta hur SVT själva tycker sig så här långt ha förvaltat dels det självpåtagna uppdraget att sprida kunskap om hundar, dels hur det allmänna public service-uppdraget, med allt ansvar det medför, kan sägas vara uppfyllt i denna specifika situation.

Med vänliga hälsningar
Peter Carlsson
Engagerad hundägare och medvarelse

Postat i:Allmänt, Personligt, Skriverier, djurskydd, engagemang, journalistik, kommunikation, media, medmänsklighet, miljö, natur, närmiljö, press, sociala medier, transparens, yttrandefrihet

Shell leker offer

Shell och deras talesperson Henry Carlsson försöker i en debattartikel i Ystads Allehanda stärka sin egen trovärdighet genom att ifrågasätta miljöpartisten Lotta Hedströms (som ett svar på ett tidigare inlägg av Lotta Hedström). Men saken är den att Shell och Henry Carlsson varken har, är eller kommer någonsin att vara trovärdiga i frågan om naturgasutvinning. De har i stället allt att vinna på att mörka, desinformera och falsifiera. I synnerhet när det handlar om fracking, den metod som Shell vill använda på Österlen och som till lokalbefolkningens fasa använts till exempel i USA.

Den som vill veta mer om hur fracking kan påverka omgivningen kan se filmen ”Gasland”, eller besöka nätverket Heaven or sHell. I båda fallen är drivkraften människor som i sin omsorg om natur, närmiljö och medmänniskor strider mot bolag som Shell, vars själva affärsidé bygger på rovdrift av våra gemensamma tillgångar.

Postat i:Allmänt, Personligt, Skriverier, demokrati, ekonomi, engagemang, inspiration, journalistik, kommunikation, media, medmänsklighet, miljö, natur, närmiljö, politik, pr, press, sociala medier, transparens, varumärke, yttrandefrihet

Missbrukad konsumentmakt

Konsumentmakt är en märklig sak. Få riktigt potenta maktmedel är så dåligt utnyttjade av och samtidigt så eftertraktade hos dem som faktiskt besitter dem. Vi vill alla påverka men gör det alltför sällan, åtminstone medvetet och målinriktat.

På samma gång är konsumentmakten också missbrukad, främst av dem som inte besitter den. Få maktmedel tas så ofta som intäkt för att skyla över sådant som inte skulle finnas om konsumentmakt verkligen hade varit i farten. Producenter hänvisar alldeles för ofta till att de bara tillhandahåller sådant som konsumenterna vill ha, som om de själva inte kunde påverka förhållandena.

Det jävliga i sammanhanget är att åtminstone vissa producenter tycks kunna berättiga vad som helst med ”konsumentmakt”. Samvetslösa neanderthalare till bönder kastrerar smågrisar utan bedövning, profitblinda kretiner sliter fjädrarna av levande fåglar och en mängd andra orimligheter begås under täckmantel av vad som ofta kallas ”konsumenternas krav på billiga produkter”.

Men även om det hade varit så, vilket det inte är, att vi konsumenter krävt att få billiga varor på bekostnad av djurens oerhörda lidande, skulle det likväl inte ha fråntagit producenterna deras ansvar. Konsumenterna vill naturligtvis ha bra varor till bästa pris, inget konstigt med det. Men det betyder inte att det ska tillhandahållas till priset av orimligheter.

Den som väljer att slita ut testiklarna på en liten griskulting, dra fjädrarna av levande fåglar, skära fenorna av levande hajar eller begå andra svinaktigheter mot levande varelser, vare sig det handlar om missförhållanden i hanteringen av dem eller rena övergrepp, får naturligtvis själv stå där med skammen. Inte konsumenterna. Istället är det väl så att man hoppas att det är i det läget de smutsiga hantlangarna till sist kommer att förstå den riktiga innebörden av begreppet ”konsumentmakt”.

Postat i:Allmänt, Personligt, Skriverier, djurskydd, ekonomi, engagemang, journalistik, kommunikation, media, medmänsklighet, miljö, natur, närmiljö, politik, press, transparens

Ett sällan skådat stort behov av en pudel

De senaste dagarna har det stormat kring den lilla blaskan Katrineholmskuriren. Stormen handlar om att tidningens chefredaktör (här och här) och journalister gått i taket efter att Katrineholms kommunchef Mattias Jansson (blogg och twitter) haft fräckheten att på sin blogg offentliggöra ett antal frågor han fått från tidningen angående sitt flitiga användande av sociala medier.

Katrineholmskurirens reaktion är ett riktigt bottennapp och avslöjar tidningens medarbetare som ytterligt reaktionära och oinitierade, en minst sagt livsfarlig kombination.

Själv tog jag mig friheten att kommentera tidningens uppträdande i en av dess kommentarsspalter. Jag passar på att redogöra för kommentaren här eftersom Katrineholmskurirens syn på öppenhet tycks lämna ytterligare att önska och att jag därför inte vet om de alls publicerar min kommentar:

”Det mest pinsamma i den här historien att gammelmedias företrädare återigen bekräftar bilden av sig själva som förmätna och självtillräckliga. Med vilken rätt anser ni att era frågor till kommunchefen skulle vara undantagna offentlighetsprincipen? Om de skickats i ett brev adresserat till honom i hans yrkesroll bör de enligt regelverket vara diarieförda och därmed även att betrakta som offentlig handling.

Journalister har inte någon gudagiven rätt att få svar på sina frågor. Men när ni ändå får svar från Mattias Jansson ställer ni dessutom krav på att de ska vara ”artiga” för att han i era ögon ska upprätthålla ”goda relationer” med er. Det är väl detta som ska kallas härskarteknik om något?

När ni dessutom förordar att Mattias Jansson ska ha ett privat och ett yrkesmässigt twitterkonto, går ni från rena pinsamheter till direkta etiska tveksamheter. Har vi inte sett alldeles för många exempel på personer i maktposition som gör just så, låtsas att man kan vara en person privat och en annan yrkesmässigt? Att bara komma på tanken att kritisera den som vill vara öppen med vem han är, och på så vis ta sitt individuella personliga ansvar även i sin ’yrkesroll’, är så tokigt, insiktslöst och oinitierat att man måste ifrågasätta de bakomliggande motiven.”

Postat i:Allmänt, Arbete, Skriverier, blogga, bloggosfär, censur, demokrati, engagemang, inspiration, journalistik, kommunikation, media, politik, pr, press, sociala medier, transparens, yttrandefrihet

Månglarnas Mekka

Det finns många saker att säga om nätet, men åtminstone en sak är riktigt säker. Internet är månglarnas Mekka. Här förekommer alla knep för att sälja. Konserverad gröt är så att säga bara förnamnet. Ett sätt som tycks vara omåttligt populärt, åtminstone bland de mindre nogräknade marknadsförarna, är att med hjälp av diverse obskyra ”undersökningar” lova gratis ditten och fria datten. Eftersom jag själv är marknadsförare och dessutom obotligt nyfiken, bestämde jag mig för cirka en vecka sedan att prova en av de här kampanjerna som utlovar gratis eller näst intill gratis bara man deltar i en enkät.

Sagt och gjort. In på webbhotellet och skapa en särskild svarsadress (jag vill ju inte få eventuellt resulterande spam ner i min ordinarie mejlbox). När det är gjort ger jag mig i kast med min första ”undersökning”. Den här utlovar en sprillans nya iPhone. Utan abonnemang. För en femma.

Efter att ha fyllt i och svarat på en oändlig massa frågor, som alla är ledande och, för den som inte redan somnat, uppenbart utformade för att jag ska få ett ”erbjudande” så fort jag svarar ja, inser jag att den där iPhonen för en femma ändå nog inte kommer att bli så lätt att få tag i. Och så där är det hela tiden, det utlovas guld och gröna skogar, men ju närmare skogsbrynet du kommer desto tydligare blir det att det lär bli svårt att nå hela vägen fram. Längs vägen har du i stället lämnat ifrån dig epostadress, vanlig adress, telefonnummer, personnummer och så vidare. Nu ingår du plötsligt i en uppsjö av databaser där ännu mindre nogräknade marknadsförare fiskar.

Jag har nu haft min alternativa epostadress i en dryg vecka och utfört 2 undersökningar. Antalet inkommande mejl till denna unika, just för detta ändamål skapade, adress står inte riktigt i proportion till det. Fram tills i dag har jag blivit erbjuden gratis körkort(!), ”premier” för 10 000 kronor, iPhone för en femma, lån upp till 350 000 kronor utan säkerhet, 4 000 kronor rabatt på en platt-teve, 1 månads gratis hyrfilm … Ja, du fattar säkert. Sammanlagt har jag fått cirka 50 mejl med ”erbjudanden” och invitationer att delta i nya ˝undersökningar”. Allt samman resultatet av 2 utförda så kallade undersökningar.

Det ska bli mycket intressant att se hur utfallet ser ut efter en månad eller ett år och några fler ”undersökningar”. Frågan är om jag någonsin kommer att få en iPhone för en femma eller nya kalsonger för en krona. Bara en sak är säker. Månglarna är här för att stanna.

EDIT 9/11: Just det. Dessutom har jag ju fått erbjudanden på danska, norska och … finska. De två första går ju bra men hur tänkte man när man skickade ut erbjudanden på det tredje språket, utan några indikationer på att jag kan finska? Vilket jag inte kan.

Postat i:Allmänt, Arbete, Kul, Personligt, Skriverier, blogga, ekonomi, entreprenörskap, inspiration, journalistik, kommunikation, marknadsföring, media, pr, press, sociala medier, teknik, transparens, varumärke

Gratis smakar mumma

Med anledning av de senaste dagarnas upprörda diskussioner kring Sofia Arkelstens tveksamma förhållningssätt till gratis, konstaterar jag bara att det inte är förvånande. Vi svenskar har sedan länge fått lära oss att korruption är något som finns i andra länder, i synnerhet på sydliga breddgrader. I Sverige är vi däremot alldeles för upplysta och demokratiskt lagda för att ägna oss åt girighet, mutor och nepotism. Eller?

Visst. Det kanske inte är så vanligt att man enligt amerikanskt filmmanér viker ihop en hundring och håller fram tillsammans med körkortet när man blivit tagen på bar gärning i 110 på 70-väg. Inte heller ser man särskilt många som försöker dra med sig för mycket tobak genom tullen genom att sticka till tulltjänstemännen varsin limpa Pall Mall. Och det hör säkert till ovanligheterna att man bjuder den lokala byggnämndsordföranden på garden party för att få igenom garagebygget.

Men i mina ögon handlar bjudresor, gratis lånebilar och strategiska arvoderade styrelseuppdrag för förtroendevalda om precis lika mycket bestickning och korruption som något av exemplen ovan. Den enda skillnaden är att vi svenskar i vår strykrädda relation till överheten på något märkligt sätt ändå tycker att till exempel politiker oftast kan hantera det hela och segla opåverkade genom gratisbufféernas skärgård. Att den som sitter på en maktposition naturligtvis är så begåvad att han eller hon inte låter sig påverkas, även om trippen till Las Palmas eller annorstädes betalades av ett särintresse.

Så är det förstås inte. Och även om det vore så, vilket det inte är, är faktiskt bara misstanken om otillbörlig påverkan tillräcklig. Som förtroendevald bygger man hela sin bevekelsegrund på … just det … förtroende. När det är förbrukat är även ens mandat förbrukat.

Postat i:Allmänt, Arbete, Skriverier, censur, demokrati, ekonomi, engagemang, inspiration, journalistik, kommunikation, media, politik, pr, press, sociala medier, transparens, trender, varumärke, yttrandefrihet