By Peter Carlsson

Tankar, reflektioner och hugskott.

Humaniora och Svenskt näringsliv

För en gångs skull har Svenskt näringsliv gjort bra ifrån sig. Det är sällan man får så påtagliga och synliga bevis på att humanistiska studier och kunskaper är ett måste för att befrämja såväl intelligens som intellekt.

Edit: Reaktioner på Svenskt näringslivs foliehattande finns här, här och här.

Postat i:Allmänt, Arbete, Personligt, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , ,

Ett sällan skådat stort behov av en pudel

De senaste dagarna har det stormat kring den lilla blaskan Katrineholmskuriren. Stormen handlar om att tidningens chefredaktör (här och här) och journalister gått i taket efter att Katrineholms kommunchef Mattias Jansson (blogg och twitter) haft fräckheten att på sin blogg offentliggöra ett antal frågor han fått från tidningen angående sitt flitiga användande av sociala medier.

Katrineholmskurirens reaktion är ett riktigt bottennapp och avslöjar tidningens medarbetare som ytterligt reaktionära och oinitierade, en minst sagt livsfarlig kombination.

Själv tog jag mig friheten att kommentera tidningens uppträdande i en av dess kommentarsspalter. Jag passar på att redogöra för kommentaren här eftersom Katrineholmskurirens syn på öppenhet tycks lämna ytterligare att önska och att jag därför inte vet om de alls publicerar min kommentar:

”Det mest pinsamma i den här historien att gammelmedias företrädare återigen bekräftar bilden av sig själva som förmätna och självtillräckliga. Med vilken rätt anser ni att era frågor till kommunchefen skulle vara undantagna offentlighetsprincipen? Om de skickats i ett brev adresserat till honom i hans yrkesroll bör de enligt regelverket vara diarieförda och därmed även att betrakta som offentlig handling.

Journalister har inte någon gudagiven rätt att få svar på sina frågor. Men när ni ändå får svar från Mattias Jansson ställer ni dessutom krav på att de ska vara ”artiga” för att han i era ögon ska upprätthålla ”goda relationer” med er. Det är väl detta som ska kallas härskarteknik om något?

När ni dessutom förordar att Mattias Jansson ska ha ett privat och ett yrkesmässigt twitterkonto, går ni från rena pinsamheter till direkta etiska tveksamheter. Har vi inte sett alldeles för många exempel på personer i maktposition som gör just så, låtsas att man kan vara en person privat och en annan yrkesmässigt? Att bara komma på tanken att kritisera den som vill vara öppen med vem han är, och på så vis ta sitt individuella personliga ansvar även i sin ’yrkesroll’, är så tokigt, insiktslöst och oinitierat att man måste ifrågasätta de bakomliggande motiven.”

Postat i:Allmänt, Arbete, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , ,

Gratis smakar mumma

Med anledning av de senaste dagarnas upprörda diskussioner kring Sofia Arkelstens tveksamma förhållningssätt till gratis, konstaterar jag bara att det inte är förvånande. Vi svenskar har sedan länge fått lära oss att korruption är något som finns i andra länder, i synnerhet på sydliga breddgrader. I Sverige är vi däremot alldeles för upplysta och demokratiskt lagda för att ägna oss åt girighet, mutor och nepotism. Eller?

Visst. Det kanske inte är så vanligt att man enligt amerikanskt filmmanér viker ihop en hundring och håller fram tillsammans med körkortet när man blivit tagen på bar gärning i 110 på 70-väg. Inte heller ser man särskilt många som försöker dra med sig för mycket tobak genom tullen genom att sticka till tulltjänstemännen varsin limpa Pall Mall. Och det hör säkert till ovanligheterna att man bjuder den lokala byggnämndsordföranden på garden party för att få igenom garagebygget.

Men i mina ögon handlar bjudresor, gratis lånebilar och strategiska arvoderade styrelseuppdrag för förtroendevalda om precis lika mycket bestickning och korruption som något av exemplen ovan. Den enda skillnaden är att vi svenskar i vår strykrädda relation till överheten på något märkligt sätt ändå tycker att till exempel politiker oftast kan hantera det hela och segla opåverkade genom gratisbufféernas skärgård. Att den som sitter på en maktposition naturligtvis är så begåvad att han eller hon inte låter sig påverkas, även om trippen till Las Palmas eller annorstädes betalades av ett särintresse.

Så är det förstås inte. Och även om det vore så, vilket det inte är, är faktiskt bara misstanken om otillbörlig påverkan tillräcklig. Som förtroendevald bygger man hela sin bevekelsegrund på … just det … förtroende. När det är förbrukat är även ens mandat förbrukat.

Postat i:Allmänt, Arbete, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , , ,

Google reser sig

Häromveckan skrev jag om att Google lagt sig ned inför Kinas krav på att censurera sökresultat på nätet och att det som vanligt kändes som att kronor och ören lätt gör ryggen krokig. I dag får får jag väl göra som sig bör och i stället gratulera Google till att ha rätat på ryggen, åtminstone i det här avseendet. I dagens Sydsvenskan står nämligen att läsa att Google från och med nu upphör att på uppdrag av de kinesiska myndigheterna filterar sökresultat på ”känsliga” ämnen och länkar.

Att det för den kinesiska medborgaren inte kommer att märkas någon skillnad, och att den som, innanför den ”kinesiska statsbrandväggen”, dristar sig till att söka information om till exempel Tibet, fortfarande bara får en blank skärm, är förstås beklagligt. Men åtminstone har Google med sitt beslut visat att man vägrar gå diktaturens ärenden.

Som en bisats kan jag dessutom gratulera Google till att ha vunnit en delseger i den lätt löjeväckande tvisten med Louis Vuitton, eller rättar sagt med LVMH, bolaget som äger bland annat det kända varumärket. LVMH vill hindra Google från att vid sökning på till exempel ”Vuitton” visa sökträffar exempelvis till dem som säljer/tillverkar kopior. Kommentarer är väl närmast överflödiga …

Postat i:Allmänt, Arbete, Personligt, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Var går gränsen för att säga nej?

Det har ju talats en del på senare tid om Google och Kina. Google har bland annat hotat att lämna Kina eftersom man, enkelt uttryckt, inte gillar kinesernas syn på demokrati, information och internet. Intressant att fråga sig är förstås vad det egentligen skulle betyda för Google att lämna Kina och vad det skulle betyda för Kina att mista Google.

Efter att ha läst en artikel (”China’s Internet obsession”) skriven av de internationella affärskonsulterna McKinsey, börjar jag ana hur mycket som egentligen står på spel för Google. Mot bakgrund av att antalet internetanvändare i Kina i slutet av 2009 tangerade 384 miljoner – det är fler än hela den amerikanska befolkningen – lär det ju bli mer än en handfull dollar som står på spel.

Precis som titeln på artikeln säger är kineserna tokiga i internet. Invånarna i de 60 största kinesiska städerna tillbringade cirka 70 procent av sin fritid på internet. I mindre städer är motsvarande siffra 50 procent. Allt enligt en undersökning genomförd av McKinsey. 384 miljoner användare som sitter och hänger på nätet mest hela tiden, kan naturligtvis få det att vattnas i munnen på vem som helst.

Hur som helst. Vi har redan fått se Google rätta in sig i ledet och acceptera de kinesiska kraven på att censurera sökresultaten. Det sker förstås för att Kina är så förbannat stort. Så stort att det för snart vilket företag som helst kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att tacka nej till ˝ett kinesiskt erbjudande”. Gula faran på riktigt, liksom.

Postat i:Arbete, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag stödjer projektet Gula hund

Bekämpa främlingsfientlighet!

Vi gillar olika!

Följ mig på Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: