By Peter Carlsson

Tankar, reflektioner och hugskott.

Du och jag

Världen ser för djävlig ut. En pessimistisk negativ världsbild, skulle en del säga. En underdrift av mått, skulle några andra säga. Själv ser jag det mer som ett ganska neutralt konstaterande, förstås beroende på vilka värden man lägger i ”världen” och ”djävlig”. Oavsett vilket är det ganska enkelt att konstatera att åtminstone för en del ser världen för djävlig ut. Jag tror ingen motsätter sig den beskrivningen. Vare sig vi väger in rättvisa, etik eller miljö i påståendet. Eller alltsammans.

Ett av de största och mest grundläggande problemen vad gäller bland annat rättvise-, etik- och miljöfrågor, är vår förmåga att alltid flytta problemen bort och ut från oss själva. (Och låt mig för säkerhets skull redan här flika in att jag nu resonerar utifrån vårt – ditt och mitt – västerländska perspektiv. Ett resonemang om rättvise- och etikfrågor i ett globalt perspektiv skulle naturligtvis se annorlunda ut, även om de grundprinciper mitt synsätt vilar på likväl är desamma.) Det är som att vi tror att ansvaret för förändring ligger hos någon eller något annat – ”samhället”, ”systemet”, ”företagen”, ”regeringen” – vad vi hela tiden blundar för, är att det kollektiv vi oundvikligen tillhör består av individer, som tillsammans utgör … ja, kollektivet.

Men kollektivet fattar inga beslut, kollektivet förändrar ingenting, om inte vi som individer agerar. ”Politiska lösningar”, som många schablonmässigt efterlyser, är precis det vi greppat efter så långt vi kan blicka bakåt. Men vart vi än vänder rumpan, så har vi den bak – det vill säga, vilken politisk lösning vi än strävar efter, så finns det alltid en motkraft, baserad i en annan politisk syn på tillvaron. Och så snart vi börjar tala i politiska termer, grupperar sig dessa motkrafter. Det ligger i politikens natur. Men jag skiter ärligt talat i vilken politisk ”färg” du har, det viktiga är att du är beredd att personligen hjälpa till att lösa de problem vi brottas med, att du är beredd att ta ditt personliga ansvar fullt ut för det som du är delaktig i att skapa eller bryta ned. (Jag använder ordet ”ansvar” i brist på annan, precisare motsvarighet till det engelska ”accountability”, ”to be accountable”. Personlig ”moral” har ingenting med saken att göra.) Det är definitivt dags att söka andra lösningar än de traditionellt politiska, att hitta vägar som går runt om, eller kanske rakt igenom eller över, de politiska institutionerna.

Det är definitivt dags att vi – du och jag – tar vårt personliga ansvar och slutar låtsas att det är ”de andra” som är problemet. Om du och jag, i den utsträckning den information vi har tillgång till tillåter, tar ansvar för just den delen och förstår att allt vi gör direkt eller indirekt påverkar andra, kan vi tillsammans, i en handling, förändra världen långt mycket mer än den traditionella ”kollektivistiska” politiken någonsin gjort.

De politiska strukturerna och institutionerna kommer i alla fall inte att vara delaktiga i att hitta hållbara lösningar. Det faktum att vi så gärna vill att detta ska vara en fråga som löses av politiker är en del av problemet. Den som fortfarande bygger sin värld efter denna obsoleta verklighetssyn, skulle jag vilja rekommendera en verklighetsavstämning. Hur har de senaste tidernas viktigaste, mest omfattande och mest omvälvande förändringar sett världens ljus?

Inte är det via det politiska etablissemangets försorg i alla fall. Politiker över hela världen och från i princip alla politiska läger är alldeles för upptagna med att pissa revir och upprätthålla sina egna strukturer (ja, det är en generalisering, men inte desto mindre verklighetsbeskrivande) för att de egentligen ska kunna spela någon som helst roll i den förändring som världen så desperat behöver. Men förändringen, den kommer, det är jag övertygad om. Den kommer att komma ”nerifrån” (för att använda mig av en föråldrad hierarkisk syn på politik och individ) eller inifrån, som i en jäsande, bubblande, härligt frodig surdeg. Alla som bakat med surdeg en längre tid vet vad som händer om man stänger in en surdeg i en allt för trång behållare.

Annonser

Postat i:Personligt, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , ,

Feta korrelationer

Det ”oomtvistade sambandet mellan mättat fett och hjärtsjukdomar” som nämns i en debattartikel i dagens Ystads Allehanda är ett falsarium som inte blir mer sant för att det upprepas gång på gång. Påståendet har tyvärr tillåtits forma mycket av västvärldens syn på kosthållning och har sitt ursprung i den så kallade Seven Countries Study av Ancel Keys. Om man vill vara diplomatisk kan man säg att felet med undersökningen är att den förväxlar korrelation med kausalitet*.

Det finns naturligtvis betydligt mer än ”några få kritiska men högljudda läkare” som ifrågasätter det påstådda sambandet. Några exempel på kritiska studier är som följer:

Malmö Kost Cancer-studie
Interheart-studien
Women´s Health Initiative Dietary Modification Trial
The Nurses´ Health Study
The Health Professionals´ Follow-up Study
• UK Heart Health and Thoracic Dietitians Interest Group

Ingen av dessa studier har funnit samband som dem Ancel Keys pekar på mellan mättat fett, kolesterol och hjärtsjukdomar.

*/: Ett klassiskt exempel på vad som kan hända vid förväxling av korrelation med kausalitet är de studier i Storbritannien som visar att år med hög nativitet ofta sammanfaller (korrelerar) med år då äppleskörden är särskilt god och äpplekonsumtionen stiger. Det är dock endast dårar som skulle påstå att förhöjd äpplekonsumtion skulle vara en orsak (kausalitet) till graviditet.

Edit 12/3: Geografisk precision av äpple-/graviditetsstudierna.

Postat i:Allmänt, Personligt, , , , , , , , , ,

Kvalitet och kvantitet – en fortsättning

Informationschefen på Sveriges Kommunikationsbyråer, Morgan Öberg, valde att besvara mitt öppna brev (se föregående inlägg) med ett mejl till mig. Här följer hans svar och under det mitt svar till honom. Jag vill ju inte undanhålla mina kära läsare fortsättningen på konversationen:

Hej,

tack för din fråga.

Syftet med att publicera, kategorisera och tagga pressmaterial som du refererar till är naturligtvis att alla som är intresserade av en organisation, företag eller ämnesområde ska kunna söka upp och hitta det material man är intresserad av. Visst finns det många invändningar man kan ha mot informationsmängden, överinformation och brus som finns i vårt moderna informationssamhälle. Jag har kommit till ungefär den här slutsatsen: att det är bättre att använda sig av tjänster där användaren söker upp den information de är intresserade av än tvärtom. Då räcker det å andra sidan inte att publicera ett vinnarpressmeddelande.

/Morgan

Hej igen Morgan!

Tack för ditt svar! Det gör mig dock förbryllad. För precis som jag anser du tydligen att ”det är bättre att använda sig av tjänster där användaren söker upp den information de är intresserade av än tvärtom”. Men ändå väljer du att dränka mottagarna med en störtflod av pressmeddelanden.

Även jag inser naturligtvis att det inte räcker med ett sammanfattande vinnarpressmeddelande av det slag ni skickade ut natten till i dag. Men med ett uppföljande, utbyggt sådant som dessutom är försett med rätt sorts länkar till resterande information, och med rätt typ av taggar och kategoriseringar lär du få ett betydligt bättre genomslag hos landets redaktioner och övriga mottagare.

För när du nu är uppe i detta dygns 14:e pressmeddelande börjar enligt min mening ett löjets skimmer lägga sig över Sveriges Kommunikationsbyråers pressbearbetningstrategi. Jag vet inte hur väl insatt du är i ert verktygs olika funktioner och möjligheter, men det är högst troligt att de flesta som bevakar era pressreleaser också lär träffas av dem samtliga minst en gång. Dessutom riskerar man, beroende på vilken mediakategori man tillhör och på vilket sätt ni kategoriserat utskicken, dessutom få åtminstone någon av dem ytterligare en gång. Lite som push och pull, du vet.

Jag har generellt inga invändningar mot informationsmängden du menar finns i vårt moderna informationssamhälle. Det är relativt enkelt att lära sig filtrera, selektera och prioritera. Vad jag vänder mig emot är misshushållning av moderna push-liknande tekniker för att upprepa och trycka ut sin information in absurdum. På ett sätt som gör att man som mottagare inte kan värja sig på annat sätt än att helt ”blockera” avsändaren.

För den uppdaterade och tekniskt påläste informationsavsändaren borde det i princip, något tillspetsat, räcka med att en (1) gång tala om var informationen, som i det här fallet handlade om årets Guldäggsvinnare, finns att hämta, och sedan distribuera den upplysningen med hjälp av moderna metoder. De journalister, redaktioner och övriga som är intresserade av pressinformationen lär nog hitta fram ändå. Dessutom lär du själv spara en massa tid och energi, åtminstone jämfört med att trycka ut 14 pressreleaser på mindre än ett dygn.

Och egentligen kunde jag väl bara låtit det passera och själv sparat både tid och energi. I morgon är det ju över för den här gången. Men tyvärr. Det gick inte. Inte när inte ens Sveriges Kommunikationsbyråer förstår hur man kommunicerar på ett bra sätt. Kanske läge att be någon av årets Guldäggsvinnare om hjälp – både med strategi och det rent operationella handhavandet?

Med vänliga hälsningar
Peter Carlsson

Postat i:Arbete, Personligt, Skriverier, , , , , , , , , , , , ,

Kvalitet vs kvantitet – om pressbearbetning och Guldägget

Öppet brev till Morgan Öberg, informationschef för Sveriges Kommunikationsbyråer:

Hej Morgan!

Reflekterar lite över dagens pressmeddelandeflod från Sveriges Kommunikationsbyråer. Tycker du som informationschef för Sveriges Kommunikationsbyråer att det är en bra idé att mailbomba landets redaktioner med en pressrelease för varje pris som delats ut i Guldägget? (I skrivande stund är antalet pressmeddelanden i dag uppe i 11. Blir det fler, mån tro?)

Som alltid när man försöker bedöma nyhetsvärdet i ett pressmeddelande är det kvaliteten på innehållet som är avgörande snarare än mängden pressreleaser i ämnet. Men det vet du naturligtvis redan. Det är förstås bara en planeringsmiss att era pressmeddelanden går ut som de gör, det är min övertygelse. I synnerhet eftersom ni ju redan i natt skickat ut ett där ni redogjort för samtliga vinnare.

Eller? Är du och Sveriges Kommunikationsbyråer verkligen så ängsliga över att Guldägget inte ska få den press ni uppenbarligen anser att tävlingen förtjänar så att ni tycker att det är berättigat med dagens störtflod? Och tror du verkligen, oss kommunikatörer emellan, att du får bättre press ju fler pressmeddelanden du skickar ut med i princip samma budskap?

Svara gärna på mejlet eller i kommentarsfunktion på min blogg, där det här mejlet är upplagt som ett öppet brev. Eller svara inte alls. Kanske föredrar du att skicka ett pressmeddelande?

Med vänliga hälsningar
Peter Carlsson

Postat i:Arbete, Personligt, Skriverier, , , , , , , , , , , ,

Var går gränsen för att säga nej?

Det har ju talats en del på senare tid om Google och Kina. Google har bland annat hotat att lämna Kina eftersom man, enkelt uttryckt, inte gillar kinesernas syn på demokrati, information och internet. Intressant att fråga sig är förstås vad det egentligen skulle betyda för Google att lämna Kina och vad det skulle betyda för Kina att mista Google.

Efter att ha läst en artikel (”China’s Internet obsession”) skriven av de internationella affärskonsulterna McKinsey, börjar jag ana hur mycket som egentligen står på spel för Google. Mot bakgrund av att antalet internetanvändare i Kina i slutet av 2009 tangerade 384 miljoner – det är fler än hela den amerikanska befolkningen – lär det ju bli mer än en handfull dollar som står på spel.

Precis som titeln på artikeln säger är kineserna tokiga i internet. Invånarna i de 60 största kinesiska städerna tillbringade cirka 70 procent av sin fritid på internet. I mindre städer är motsvarande siffra 50 procent. Allt enligt en undersökning genomförd av McKinsey. 384 miljoner användare som sitter och hänger på nätet mest hela tiden, kan naturligtvis få det att vattnas i munnen på vem som helst.

Hur som helst. Vi har redan fått se Google rätta in sig i ledet och acceptera de kinesiska kraven på att censurera sökresultaten. Det sker förstås för att Kina är så förbannat stort. Så stort att det för snart vilket företag som helst kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att tacka nej till ˝ett kinesiskt erbjudande”. Gula faran på riktigt, liksom.

Postat i:Arbete, Skriverier, , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag stödjer projektet Gula hund

Bekämpa främlingsfientlighet!

Vi gillar olika!

Följ mig på Twitter

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: